Det närmar sig.
På torsdag morgon (okristligt tidigt, har inte vågat kolla flygbiljetten) åker jag iväg på bröllop. (Men eftersom Maria och Marko officiellt varit gifta sedan den 12 april sätter jag betoning på bröllopsFESTEN.) Hittills har jag inte varit något stort fan av Tyskland, men jag har en känsla av att det här veckoslutet kommer att ändra på det. Köpte dessutom en klänning i dag. Älskar den.
Andra semifinalen, torsdag 22.00!
1. Lettland. Passande inledning på andra semin. Inget mer. Ingen final.
2. San Marino. Om jag skulle satsa pengar i år skulle jag satsa på San Marino. Vi glömmer att det är samma kvinna som stod och sjöng om fula gubbar på Facebook i fjol. Final! Lyssna här.
3. Makedonien. Enda låten i år jag inte minns och kan sjunga på beställning. Betyder det att den är tråkig?
4. Azerbajdzjan. Ifjol hade jag en crush på Dmitrij från Vitryssland. I år är det Farid. Se honom sjunga här.
5. Finland. Inte min personliga favorit. Finns inte ens med bland min personliga topp 10.
6. Malta. Årets gladaste man. Kirurg på fritiden. Blir det final får han ta det på personlighetskontot.
7. Bulgarien. Kisspaus. Eller nej förresten. Det här är rätt...intressant.
8. Island. Nu kan ni ta kisspaus i stället.
9. Grekland. Grekerna gör rätt som driver med sin situation. Det tar dem till final tror jag. Hör låten här.
10. Israel. Israel skickar alltid något bra, och är alltid i final. I år också tror jag.
11. Armenien. Stark kandidat för sistaplatsen.
12. Ungern. Min favorit. Men jag tror inte på final. Lyssna!
13. Norge. Det kommer att gå riktigt, riktigt bra för Norge. Jag tror att de vinner andra semifinalen. Lyssna!
14. Albanien. Alla gör narr av albaniens rock. Inte jag. Jag älskar! Lyssna!
15. Georgien. Solklar finalplats. Kan man vänta sig mindre av en Thomas G:son-ballad?
16. Schweiz. Lär bli final. Men töntigt är det.
17. Rumänien. Jag tror att det är Rumänien som avgör om Finland är i final eller inte. Älskar folk det här kan det bli på bekostnad av Krista. Hör här.
Hänt senaste tiden.
Syrran och lilla Tee kom för att sova över. Vi gick på kafé, köpte flytväst, solglasögon, kläder, morsdagsgåva och pizza. Jag tror att Thea trivdes. Hon gapade mycket, gestikulerade och skrattade. Satt länge och pratade med min diskmaskin. Syrran ägnade sig lite åt trädgårdsarbete, visade mig vilka växter som är döda och så. Tittade på min sorgligt trötta gräsmatta, jämförde med grannens och konstaterade "jepp, gräset ÄR grönare på andra sidan". På kvällen grillade vi och hyrde film. Hunger Games. Den var inte riktigt som jag förväntat mig.
Sedan blev det morsdag. Vi åkte till Larsmo. Såg årets första fästing klättra mellan ögonen på Theo. Så fräscht. Ännu fräschare var det jag såg hemma i Sandsund. En halshuggd ekorre som tronade på komposten och en nöjd katt som låg bredvid. Såg en fågel i ett träd som jag trodde var en gräsand, tills pappa påpekade att dom faktiskt inte kan sitta i träd. Nehe.
Åkte tillbaka till Vasa igårkväll. Såg sommarens första regnbåge.
Det bästa med att ha varit hemma de senaste tre månaderna är att hundarna varit glada. Vi har tillbringat rätt mycket tid kring Molnträsket. Kusin Ellen skrev nyligen i sin blogg om hur hon kände sig på en skogsvandring med arbetskompisarna när alla andra hade gummistövlar och friluftskläder och hon hade jeans. Vet du vad Ellen? När jag går i skogen har jag ballerinas. True story.
So on top of things.
Om drygt en vecka åker jag till Tyskland på bröllop. Festen hålls här, där jag också ska bo i två dagar innan jag åker vidare. Det ska bli kul, jag ser fram emot det. Eftersom vi åkte till Turkiet strök jag de två sista stoppen på resan, så efter bröllopet blir det Prag, Bratislava, Wien och Riga. I den ordningen.
I juni ska jag arbeta. Jag blev erbjuden ett kort vikariat med arbetsuppgifter främst inom kundkontakt och marknadsföring. Långt ifrån mediebranschen. Ska bli kul att testa något nytt.
Semifinal 1, tisdag 22.00!
1. Österrike. Jättebra radiolåt. Men tjejen har utstrålning som en muffins.
Så nej. Ingen final.
Jag tror på final. Men det är precis på gränsen.
3. Slovenien. Grattis. Ert bidrag är det jag ogillar mest i hela tävlingen.
Så snälla, rösta inte.
4. Kroatien. Ett tips: Sluta vara så kära i varandra och titta mot publiken i stället.
Då blir det final!
5. Danmark. FINAAAAAAAAAAAAAAAAL.
6. Ryssland. FINAAAAAAAAAAAAAAAAL.
7. Ukraina. Tävlingens vackraste kvinna OCH tävlingens största karl på samma scen.
Definitivt final. Och min egen favorit.
8. Nederländerna. Ja, det är Nobody's wife-Anouk! Med en låt som skrämmer livet ur mig.
Garanterat i final.
9. Montenegro. Årets freakshow. Kan gå bra.
10. Litauen. Kisspaus! Vill inte se i finalen.
11. Vitryssland. Årets mest stereotypa. Tänk Elena Paparizou.
Och sånt brukar ju gå hem.
12. Moldavien. Semi 1:s tredje finaste ballad. Finalplats ja tack.
13. Irland. Folk ser nån storhet i det här. Jag gör det inte.
14. Cypern. Kisspaus igen för den som behöver.
15. Belgien. Största falsksångpotentialen här! Och sämsta engelskan.
16. Serbien. Serbien brukar vara i final. Så det blir väl så.
Finfrämmande till helgen!
They're back!
Hur duktig...
Om Turkiet, sista delen.
Näst sista dagen i Side sökte vi oss tillbaka till stranden. Vädret var sinnessjukt fint. Trots att det knappt gått en vecka sedan vi kom hade mängden turister ökat betydligt. De flesta runt oss pratade svenska. Vi gillade läget lite sämre.
Började packa ihop våra saker. Kände att det enda vi inte kommer att sakna efter vår semester är hotellsängarna. Eller rättare sagt, fukten i madrasserna. Brrr.
Vi satt på Mojito sista kvällen. Franck Provost och hans personal gjorde upp eld och bjöd på...mojitos förstås. Vi pratade om Turkiet, Finland och Game of Thrones (nej, turkarna behöver inte streama eftersom de nya avsnitten sänds på tv redan 48 timmar efter att de sänts i USA).
Vid några tillfällen fick jag och Emma en lätt obehaglig känsla av att våra diskussioner på svenska förstods av fler än oss. För ungefär så här lät det:
Vi: Vi kom ju på en grej på stranden som vi ville fråga om. Minns du vad det var?
Dom: Yes, did you want to ask us something?
(Foto: Emma)
Halta Lotta vi träffade första dagen kom för att ta farväl.
Sista morgonen steg vi upp tidigt för att hinna in till stan för att äta frukost. Vi testade att åka taxi för första gången. Resan kostade ungefär lika mycket som startavgiften här hemma. (Foto: Emma)
Vi såg The Black Pearl.
Det finns mycket jag gillar med Turkiet. Jag gillar mixen mellan gammalt och modernt, att medelåldern bara är 28 (jämfört med Sveriges 43) och att det finns djur överallt. Jag gillar att artighet är viktigt och att alla erbjuder sig att hjälpa till. Jag tycker att det är roligt att alla nämner sin Facebooksida (Turkiet har flest FB-användare efter USA) och att de flesta ännu i dag nämner Tarkan när man frågar om turkisk musik.
Jag gillar INTE att svenskarna som vanligt måste sätta sitt avtryck överallt.
Tidigare gillade jag inte ordet charter heller. Jag såg alltid Stig-Helmer framför mig. Men det var en lyx att ha en egen liten buss som väntade på flygplatsen mitt i natten. Det var praktiskt att ha ett nummer att ringa om man undrade över något. Det var skoj att vår (österbottniska) reseguide kom förbi hotellet med kartor eftersom vi sagt att vi gärna skulle vilja ha några. Och det var bekvämt att bli hämtad på hotellet sista dagen och bli skjutsad direkt till terminalen. Så länge det inte innebär all inclusive och Bamseklubben har jag bestämt mig för att jag är FÖR charter.
Jag är definitivt för Turkiet också.
Om Turkiet, del 4.
Sex kilometer längre upp i bergen från Side ligger grannstaden Manavgat. Där ställer man till med stor marknad varje måndag, så vi ville åka dit. Såg skolbarn uppträda på torget.
Bussarna kallas "Dolmus" på turkiska, det betyder något i stil med "proppfull". (Jo, allvarligt.) Man betalade busschauffören i farten, de som steg på längst bak skickade fram sina två lira (en euro) med hjälp av passagerarna framför. Som trasiga telefonen fast med pengar.
Jag såg en massa falska Louis Vitton och blev lite loco.
Efter marknaden tänkte vi gå till stora moskén men hoppade på en båt i stället. Vi åkte till vattenfallet i Manavgat. Först en halv timme med båt och sedan en kort bussresa. (Foto: Kaptenen)
Kaptenen.
Framme vid vattenfallet. Åskvädret och regnet kvällen före gjorde att vi fick lite mer vatten än vi beställt.
Vi gick till moskén när vi kom tillbaka i stället. Vi var osäkra på hur nära vi skulle våga gå, visste inte om kvinnor hade tillträde överhuvudtaget. Men det hade vi.
Inte utan traditionell klädsel förstås. Men vi slapp i alla fall burkan. (Som jag inte såg en enda person gå klädd i under hela veckan. Det var knappt så man såg några sjalar heller.) Har fått veta att statliga inrättningar i Turkiet, till exempel universitet, faktiskt har slöjförbud.
94-99 procent av Turkiets befolkning är muslimer. Jag och Emma hade många frågor om det, och det var inte svårt att hitta folk som ville svara. Även om de flesta avslutade med att säga "själv är jag inte så religiös."
Om Turkiet, del 3.
Jag måste börja med att berätta om Deniz, restaurant manager på vårt hotell. Det var en underlig karl. Rätt kul på ett sätt. Märklig på så många. Han kallade sig själv Deniz 007. Lovade att fixa allt vi bad om. Vilket han gjorde. (Foto: Emma)
Han var kanske inte världens bästa bartender. Han gjorde många försök, den här drinken smakade minst illa. (Foto: Emma)
En morgon när vi kom ner från rummet kom han emot oss. "Ni var inte hemma före klockan 3 inatt" hojtade han. Vi vet inte hur han visste det. Vill kanske inte veta heller. (Foto: Deniz 007)
Vi åt bara på hotellet en gång egentligen. Men det kändes som om vi fick mat hela tiden. Vid ett tillfälle när jag satt ensam nere i restaurangen bjöd Deniz mig till och med på sin egen mat. Deniz var mycket bekymrad över våra solbrännor och erbjöd sig att köpa turkisk youghurt. Vi testade faktiskt att smeta på det en kväll. Vi luktade inte gott direkt.
Dag tre tog vi sikte på hamnen, längst ut på udden som Side ligger på.
Jag kände för att åka hem, hämta Aaron och Theo, åka tillbaka och köpa en fiskebåt.
Apollotemplet (tror det hette så) är en av Sides stora sevärdheter. Vi såg det för första gången när vi satt längst ute på udden. Gick närmare.
Vi bestämde oss för en tidig middag. (Vilket var tur eftersom södra Turkiet den kvällen drabbades av det värsta åskvädret på länge). Vi valde en restaurang som heter Mojito. Vid sidan av Afilli blev det vår favoritrestaurang.
Jag skulle kunna åka tillbaka bara för deras pasta. Här valde jag Italiana. En annan gång Carbonara.
Restaurangägaren hade det mest böljande hår jag någonsin sett på en karl. Eftersom vi var där så mycket kände jag mig efter några dagar tillräckligt modig för att kommentera det. Sa nåt i stil med att han ser ut som en Franck Provost-reklam. Det tyckte han var kul.
Restaurangen var inte riktigt klar för säsongen ännu. Fattades lampor och köket renoverades och så. Jag och Emma fick bestämma vilken färg spottarna i baren skulle ha. Vi valde grönt och blått. Tyckte att det passade med namnet.
Om Turkiet, del 2
Den här kvinnan sålde juice av apelsiner och granatäpplen. Granatäpplen är stort i Turkiet. Jag minns inte riktigt varför, jag tror att det är en symbol för fruktbarhet eller något sådant.
Vi köpte sommarens första jordgubbar och stannade för att ha picnic i parken på väg till stranden.
Det här stenröset tog vi till "vårt". Har aldrig sett så många ödlor i mitt liv som vi gjorde här.
(Foto: Emma)
(Foto: Emma)
Stranden var mer eller mindre folktom. Solstolarna kostade ingenting. Helt perfekt. Tre dagar tillbringade vi i solstolarna på stranden. Jag fick uppleva en helt ny typ av brännskada. Går inte att beskriva. Men det ingick bubblor.
Vid ett tillfälle när vi låg där hörde vi ett ljud bakom oss. Jävlar, tänkte vi.
Min kamerazoom är inte värd nånting. Så precis så här nära var hästarna. Trodde de skulle ramma solstolarna eller åtminstone flyga över i en galopp.
Men lika fort som de kom var de borta. Såg dem aldrig igen.
Side ligger på en udde. Från stranden kunde vi se hela byn.
På kvällen gick vi ut. Vädret var som en finsk sommarkväll ungefär. En jacka kändes bra.
Ungefär 15-20 minuter tog det oss att gå från hotellet in till stan, en sträcka vi gick 1-2 gånger per dag.
Den här porten leder in till Side centrum. Jag fick en känsla av Gotland.
Vi gick till en restaurang som heter Sude. Vi var nästan de enda kunderna på deras takterrass. Personalen tyckte att vi behövde fler blommor på bordet så de samlade ihop alla de hade och satte ner dem hos oss. Plus en stor jordgubbsplanta.
Ägaren, Mr Cash som han kallade sig, pratade rätt bra svenska. Det gällde för övrigt alla restaurangarbetare och affärsinnehavare i Side. Alla kunde prata tyska, och de flesta också lite svenska. En kille pratade flytande finska.
Efter stängning tog personalen med oss till ett ställe med turkisk livemusik. Den här kvällen var det någon manlig smörsångare som stod på scen. Riktigt trevligt faktiskt. Någon hade sin bröllopsfest några bord bort och personalen kom bärandes på en enorm tårta. On the house, förstås.
Vi åt nötter och frukt. Drack lite Redbull Vodka.
All restaurangpersonal känner varandra. Och de flesta är släkt. Det blev många presentationer i stil med "det här är min kusin" eller "det här är vår pappas farbror". Turkar är annars artigt folk. Det är viktigt att skaka hand med alla. Gärna många gånger.
Det var mörkt när vi kom till baren men vi gick förbi den igen i dagsljus flera gånger. Såg tydligen ut så här.
Om Turkiet, del 1.
Vi bokade vår resa en dag före avgång. Den var nästan billigare än gratis. (Tack Nazar.) I priset ingick flyg och en veckas boende på ospecificerat hotell. När vi landade i Antalya klockan halv två natten till i fredags visste vi fortfarande inte var vi skulle bo, eller ens om vi skulle stanna i stan. Utanför terminalen stod personal från resebolaget och väntade. De berättade att jag och Emma skulle åka till Side, ungefär en timme från Antalya mot Alanya. När vi var framme var klockan över tre. Det var mörkt och vi såg ingenting. Men när vi vaknade nästa morgon kunde vi se att vi haft rätt tur. Inget lyxhotell, men helt okej. Nära till det mesta.
Våra hoods. Väldigt annorlunda jämfört med all inclusive-områdena närmare stranden. Precis som vi ville ha det.
Nära till moskén. (Lagom kul med första böneuppmaning strax efter klockan 05.00.)
Vädret första dagen var väl sisådär. Regnade litegrann och var mulet. Men alla lovade på hedersord att det skulle bli bättre. Och det blev det. De sista dagarna var lite för bra.
Side består mest av ruiner. Staden plundrades och brann i något skede, och av det finns det många spår kvar.
Först blev jag ledsen när jag såg alla hemlösa katter och hundar. Men ganska snabbt insåg jag att de har det rätt bra.
Den här hunden har problem med sitt ben. Restaurangarbetarna på gatan där hon rörde sig berättade att hon opererats två gånger (oklart vem som betalat) och att hon nu mår bra. Jag skulle ha fått köpa henne för fem euro. Den här bilden är tagen första dagen. Vi sågs igen sista kvällen. (Foto: Emma)
Första kvällen åt vi middag på turkiskt vis. Kebab ur lerkruka på restaurangen Afilli nere vid strandpromenaden. Vi frös så personalen gav oss ett bord bredvid brasan.
Vi älskade maten på Afilli och vi kom tillbaka fler gånger under veckan. Efter vår andra middag fick vi följa med personalen ut på en öl efter stängning. Det hände faktiskt tre kvällar, på tre olika restauranger. (Ska tilläggas att vi oftast var de enda kunderna, så konkurrensen om uppmärksamhet var lika med noll.) Mannen i beige jacka heter Deniz och äger Afilli sedan ett par år.
Vi åt kebab gjord på kyckling. Deniz hackade sönder lerkrukan och serverade köttet med ris. Förrätt och efterrätt fick vi gratis. Jag skulle gissa att vi betalade för en tredjedel av allt vi åt under resan. Och jag vågar också gissa att det inte hade varit så om vi åkt några veckor senare.
Gratis förrätt. Röror och pitabröd.
Gratis efterrätt. Glass, äpple och kanel.
Hemma.
Vi är tillbaka från Turkiet. Det går inte att beskriva hur fint vi har haft det. Vi har träffat så otroligt många intressanta människor, och vi har faktiskt lyckats skaffa oss vänner. Vår vecka var den sista veckan innan turistsäsongen börjar på riktigt. Och det är jag så glad för. Alla hade tid att prata, alla hade tid att bjuda till lite extra. På stränderna var det lagom mycket folk och vädret var perfekt. Nu känns Turkiet som en bästa vän.
Fler bilder kommer senare.
.
Checkar ut.
Musik!
På tal om Eurovision. Det finns en del av årets låtar som passar perfekt på playlistor som har med våren att göra. Alla som har vårinspirerade listor kan därför adda de här:
Nederländerna. Anouk - Birds
Frankrike. Amandine Bourgeois - L'enfer et moi
Österrike. Natalia Kelly - Shine
Spanien. El Sueño de Morfeo - Contigo hasta el final
Tyskland. Cascada - Glorious
Och det bästa av allt som är vårigt:
Ungern. ByeAlex - Kedvesem
Det bästa med våren.
20.35. Syrran ringer.
- Hej, vad gör du?
- Jag har precis kollat på första avsnittet av Inför eurovision song contest.
- Lo-hooser.
Se första delen av De Eurovisa med André Linman och Anne Hietanen här.
Två födelsedagar.
Vem? Mini-kusinen och morbror.
Var? Övermark.
När? Tidigare i dag.
M & T.
Senaste tiden i Instagram.
Vi kan börja med dagen jag satt barnvakt åt Thea för första gången. Ensam alltså. Det gick bra, vi hade kul. Åt majsbågar och grejer. Lyssnade på Spotify. Låg på golvet och stirrade i taket. Sjöng lite. Vi lipade inte en enda gång.
Efter att ha ägnat hösten åt att ta mig igenom 80 avsnitt av Coffee Break Spanish gick jag i början av året vidare till fortsättningskursen, Showtime Spanish. Jag har klarat av första säsongen på tjugo avsnitt, har en säsong kvar. Men jag sparar den. Nu har jag i stället börjat skriva. En historia per dag, varje på 1000 tecken. Första historien tog mig ungefär två timmar. Dessutom har jag ingen som kan berätta om det jag skrivit ens är i närheten av rätt. Men jag bryr mig inte.
Jag har kommit ganska långt i planeringen av min resa i samband med bröllopet i maj. Det blir sju huvudstäder på sju dagar. Och då räknar jag med Helsingfors.
Näst sista helgen i mars samlades åtta tjejer i Jeppis för möhippa. Det var min andra roliga kväll på Melody i år. Dessutom sjöng jag Singstar för första gången i mitt liv. Det var kul. Även om Maria slog mig i alla Abba-låtar.
Min terrass är en sinnessjuk lyx på våren. Inte nog med att hundarna gärna söker sig dit (och låter mig vara ifred i minst fem minuter), själv har jag redan suttit där i en topp. En topp. I början av april.
Glad påsk!
Det här är jag. Baserat på längden tänkte jag först skriva "som 5-åring".
Det var jag inte. Bilden är framkallad i maj 1988. Jag var alltså två år och tio månader.
Jävlar ändå.